tisdag 31 augusti 2010

Dilemma!

Jag är vegetarian, sedan ganska länge. Min bebis vill ha kött. Jag är sugen på de vidrigaste av alla köttprodukter som finns: Köttbullar med mos, ugnsstekt falukorv med mos....eller vänta....kan det vara moset? Kanske?!

Eller förresten, häromdagen var jag ju nära att sätta tänderna i en skinkmacka.

måndag 30 augusti 2010

Jag har något stort att avslöja!!!!!





DAGBOK SEN EN TID TILLBAKA!


När jag publicerar det här kommer det ha gått ett par veckor sedan den första anteckningen skrevs. Anledningen till att jag skriver det nu är för att jag vill minnas hur det var, nu i början. Innan vi bestämmer oss för att det blir offentligt.

PMS var inte PMS denna gång. Anade misstankar då symtomen dröjde sig kvar väldigt länge.
Det ska alltså bli tillökning i familjen.
En liten "mini oss" har tagit plats i mig!!!!!!


11 augusti

Har nog inte riktigt kommit över chocken än.
Jag hade sedan länge bestämt mig för att jag inte skulle ha flera barn. Nu blev det så ändå. Det blir en liten "hoppsan". Inte alls planerad men dock mycket välkommen.
Jag är glad, Gerardo är glad. Vi är jätteglada, men lite (mycket) chockade.

Mår illa hela dagarna. Från att jag vaknar tills jag somnar. Aptit noll. Fick jag skulle jag sova hela dagarna.
Är så sjukt trött, och känslig. PMS deluxe. Gråter för allt. Är nog en riktig pain in the ass just nu. Han erkänner det. Men han säger att jag är söt när jag är sårbar.

Ikväll får jag hem tabletter mot illamående. Hoppas på att de hjälper så jag får någon lust att äta. Biverkningarna är dåsighet, känns som om det kvittar. Kan nog inte bli tröttare än vad jag är.

Känner mig som ett vandrande lik just nu. Sliten, trött, illamående och irriterad.
Just nu känns det som om jag vill avskärma mig från alla. För allas skull. Kanske mest för min egen så slipper jag tjuta för att jag inte är mig själv, och bara är jobbig nu.

12 augusti


Drömde inatt att jag fick missfall, har inte riktigt kunna släppa den drömmen än.
Längtar massor efter att få gå på ultraljud för att se att allt verkligen är bra.

Mår fortfarande illa, men tycker att det lindrar en aning med postafentabletterna, aptit fortfarande noll. Äter för att jag måste. Grät floder hela kvällen igår. Jag är så trött på mig själv.

13 augusti


Fortfarande illamående, känns som ett permanent tillstånd numera.
Idag har jag iallafall kunnat äta lite mera.
Vet i fasen hur vi ska kunna dölja det här så hemskt länge till, det syns.
Försöker allt jag kan med stora tröjor och skjortor nu.
Vi har bestämt att det blir officiellt när vi har varit på ultraljud. Bara några få vet, min pappa såklart och min fina vän Ann-sofie.
Mina bröst är säkert redan en storlek större, och hårdare. Jag gillar´t. Har alltid haft små bröst, nu kan jag klämma och njuta lite av de så länge de varar.

14 augusti

Känns hela tiden som dagen efter magsjuka ni vet? Det är inte säkert man behöver kräkas mer, men det känns som om man ska så fort man rör sig eller ens tänker på äta.
Bubbelvatten lindrar lite. Även om jag äter, men jag kan ju inte äta hela tiden, då kommer jag ju fan gå upp 150 kg.
Förresten kommer vi aldrig kunna komma överens om ett namn. Jag adopterar hellre bort ungen än att går med på att döpa den efter något av hans löjliga namnförslag.

15 augusti


Mår skit. Ville nog inte inse det men det fungerade inte utan mina antidepressiva mediciner. Hade ett samtal idag med världens bästa läkare som lugnade mig och försäkrade mig att de inte kommer skada barnet, tvärtom kommer barnet må sämre med en mamma som mår dåligt. Det enda var att jag måste gå ner till halv dos ett par veckor innan förlossningen.

Berättade för mamma idag, hon blev glad, peppade mig massor och tog bort en del av min oro. Fina mamma. Känns lite bättre nu.

16 augusti


Drömde inatt att jag "glömde bort" att jag var gravid och delade en flaska rosévin med en vän. Tydligt att det var en dröm, jag dricker inte ens rosévin.

Var och träffade min barnmorska idag, hon var helt underbar, henne kommer jag att gilla. När jag väntade Moa hade jag "barnmorskan from hell" och i lilla Bruket fanns det inte så gott om barnmorskor så man fick snällt nöja sig med den enda byn hade att erbjuda...och tjuta varje gång man gick därifrån.

Men hon vi har nu verkar underbar. Hon dämpade mina rädslor, får detsutom ett extra ultraljud redan om två veckor på grund av min rädsla för missfall igen.
Hon sa också åt mig att jag inte skulle tänka mer på att jag faktiskt drack ganska mycket rödvin innan jag visste att jag var gravid.
Jag visste ju ganska sent, typ i vecka nio.
Hon skrattade när jag berättade att jag var säker på att mitt plötsliga ökning av behov av att kissa var en urinvägsinfektion och behandlade det med att dricka typ 10 liter tranbärsjuice under en helg.
Det var ju bara bebisen. Min mamma skrattade med och sa att det kommer komma ut ett litet tranbär.

Pågrund av att vi visste så sent så kommer den riktiga inskrivningen med provtagning och journalbörjan att bli redan på torsdag.

Nu känns det som om det är på riktigt.

17 augusti

Bläääää....illamåendet is driving me crazy. Jag känner konstiga lukter överallt, är som besatt.
Allt som vanligtvis luktar gott ger mig kväljningar. Parfym, duschkrämer, deo...ALLT. Jag tror att Chirre tror att jag hittar på, men det gör jag inte. Kaffe kan jag inte ens känna lukten av. Jag som älskar kaffe.
Annars är allt ganska mysigt nu. Tur vi ska på ultraljud om mindre än två veckor, för vi bestämde att hålla det hemligt för allmänheten tills vi varit på ultraljud och ärligt talat så syns det och det är jobbigt att gå och hålla in magen när vi träffar folk.

Moa sa igår: "När ska ni erkänna att vi ska få ett syskon? För vi tror det. Vi har bestämt att inte säga något till barnen förrän vi vet att allt är okej.
Moa frågade idag lite lurigt: " Kan du inte knäppa dina jeans mamma? Tror du inte jag ser att du satt en hårsnodd runt knappen.
Suck....hon är så smart.

På tal om annat så är Chirre världens sötaste!

19 augusti


Idag mår jag bättre än igår. Som tur var skulle barnen umgås med morfar och sova där igår för jag kräktes och sov hela dagen. Mådde verkligen skit.

Läste igenom vad jag skrivit igår, fan vad jag gnäller. Det är givetvis inte bara jobbigt. Det är ju underbart också förstås. Det känns helt fantastiskt att vi ska ha en bebis tillsammans. Något underbart som växer i mig. Att jag ska uppleva allt det en gång till, jag som trodde jag var klar.

Idag har vi varit på inskrivning hos barnmorskan med, ska få ett recept på ny medicin mot illamåendet, skönt... hoppas att de kommer hjälpa.

Alla prover var bra förutom att jag hade väldigt lågt blodtryck.
Sen var det ju alla andra prover, jag som är så nålrädd. Men nu är det gjort, bara ett cellprov kvar att ta, sen är jag väl helt genomgången!


20 augusti

Jag ogillar alla idag! ingen förstår någonting och de flesta saknar hjärnceller och/eller har attitydproblem.

SNÄLLA låt mig bo själv i en stuga i skogen isolerad från omvärlden!!!!!!!!

21 Augusti

Jag var sjutton år när jag blev gravid med Moa. Sjutton år och outbildad. Vi klarade oss bra. Bättre än bra. Jag var 22 när jag fick nummer två, lilla trollet.
Varför står jag nu snart 28 år gammal med ordnat liv, bra utbildning, jobb, förlovad, och är fullständigt livrädd inför att skaffa barn nummer tre?

Jag vet att jag är pest just nu. Men jag har aldrig någonsin känt mig så förvirrad som jag gör nu.


22 augusti

Känns lite bättre idag, med det mesta! Har bara kräkts en gång idag och faktiskt kunnat äta lite.

25 augusti


Drömde inatt att vi fick en liten flicka. Underbar och söt! I drömmen födde jag hemma och fick sedan springa runt överallt i stan för att leta upp en barnmorska som skulle hjälpa mig att få ut moderkakan.

På måndag ska vi på ultraljud, längtar jättemycket. Det känns inte som att det blir riktigt verkligt förrän man har sett det på bild! Ska också bli mycket spännande att se hur långt gången jag verkligen är.

BF nu är 11 mars, jag tror det kommer flyttas fram till slutet av mars.

Mår lite bättre nu, mår fortfarande illa hela tiden, men har lite lättare att äta och har inte kräkts på tre dagar. Gött!


26 augusti

Novalie sa idag: "mamma. säg nu då att det kommer en bebis..jag VET, du är så tjock och bullig om magen"

Sötaste lilltroll, på måndag ska de få veta. Vill se att allt är okej först!
27 augusti

Söv ner mig i koma, för helvete!!!! Pallar inte mera, kräks mer än någonsin och kan inte äta alls. Är trött hela tiden, troligen på grund av näringsbrist. Mina tabletter mot illamåendet hjälper inte ett skit. Jag kräks till och med upp de.

Ska nog sluta med de ändå. läste nyss att biverkningarna på de är just illamående (?!) What the fuck liksom.

Om inte Chirre slutar använda parfym snart så måste jag döda honom, eller tvinga honom att flytta tills jag mår bättre.

Om jag är så långt gången som barnmorskan tror så läste jag idag att just den här veckan vänder det, illamåendet klingar av eftersom hormonerna ändras. My ass. Värre än någonsin denna vecka. I morse kräktes jag för at jag gick förbi skurhinken med lite vatten kvar i.

28 augusti

Törs knappt yttra det högt, men idag mår jag bättre. Igår fick jag inte behålla något på hela dagen, somnade tidigt och väldigt utmattad.

Nu, idag har jag fått behålla frukosten. Är konstant hungrig men kan bara äta pyttelite i taget. Det är alltid en vild chansning, jag vet aldrig innan om det kommer funka eller inte. Antingen kan jag äta eller så kommer det upp efter första tuggan och då är det bara att ge upp, vänta någon timme och prova något annat.

Jag har gömt Chirres alla parfymer. han ska få tillbaka de när bebisen är född. Det är faktiskt för hans skull också, jag vill ju faktiskt ha honom nära.

29 augusti

Spydde hela dagen, fick inte behålla något alls. Orkar knappt stå upp.....


30 augusti

Fortsätter kräkas har innan 07.30 redan spytt tre gånger. Måste få någon hjälp. Är helt utmattad! Söta Chirre sa imorse: "När du slutar kräkas ska jag ta med dig ner till Åhmans, trycka i dig en stor vegetarisk hamburgare, massor av pommes och en stor milkshake så du kommer ifatt lite av allt du förlorar" <3

Varit på ultraljud, allt var bra =) älsklingen och jag firade med en räkmacka från tant grön, den var jättegod tills den kom upp igen. Fick träffa läkare, fått en tredje medicin, ska avvakta tills imorgon, hjälper inte den blir jag inlagd, har förlorat så mycket vätska.

fredag 27 augusti 2010

Present!

Jag har fått en elvisp idag i present av min älskling! Nu jäklar kan jag baka allt igen!

Älskling, du är finast!

Tack!

torsdag 26 augusti 2010

Kjell Höglund - Genesarets Sjö

Det här är nog en av tidernas märkligaste men härligaste sånger. Jag älskar den för att den är osammanhängande, rolig, flummig, galen med ett djupt inslag av allvar. Precis som jag. Detsutom tänker jag på dig min vän i Lund varje gång jag hör den. Satan vad vi har fördjupat oss i den här!




onsdag 25 augusti 2010

kaos?

Jag är en sån som är spontan, på gränsen till impulsiv och ibland även det hela vägen. Jag gör det som faller mig in och som känns bra då. Alltid är inte allt fruktansvärt genomtänkt. Det sägs att man lär av sina misstag, i så fall borde jag vara ett geni. Så är inte fallet.

Oftast tycker jag att det är skönt att jag är som jag är. Lever i nuet och det som känns rätt just nu är rätt. Men ibland blir det bakslag. Som en enda stor känslomässig baksmälla. För parallellt med att jag är spontan så är jag även en tänkare, av det djupare slaget och av högsta kvalitet. Jag har lätt för att analysera sönder saker till molekyler.

För det allra mesta stöder jag mig själv i mina val jag gör, för jag är inte dum, jag bara använder hjärtat mer än hjärnan i de allra flesta fallen. Det är sedan när hjärnan börjar hänga med som jag hamnar i mina "Lina, vet du fasen du gett dig in i ? perioder".

Där är jag nu. Med ett smått kaos omkring mig och i mig. Balanserandes mellan trygghet och panik.

söndag 22 augusti 2010

Dags att se upp!


Oftast när jag har tvättat en maskin så slänger jag in det som ska tumlas i tumlaren, väntar tills nästa maskin är färdig för att försöka fylla tumlaren så gott det gå (lite miljömedveten är jag allt).

Till saken hör att jag aldrig tittar i tumlaren innan jag drar igång den. Det MÅSTE jag börja göra nu. Det kunde ha hänt en olycka. Katten har hittat ett nytt favvoställe!

lördag 21 augusti 2010

Hmm....



Idag har vi tillbringat dagen på Astrid Lindgrens värld. Jag kan med säkerhet och med handen på hjärtat tala om att Gerardo + sagofigurer inte alls går ihop. Jag trodde han skulle nita Karlsson på taket och han hotade med att sticka en gaffel i ögat på Pippi när hon störde honom i hans lunch.
Han uppskattar inte när någon ställer sig intill honom när han äter och vrålar : "har du snus"

Han fick iallafall ställa upp och vara Emil, på kort. Novalie fick en puss av Karlsson på taket när hon gav honom vårat fika!

Detsutom filmade Gerardo hela turen inne i saltkråkan, fast det är förbjudet. Jag ska nog ligga med honom sen, inget tänder mig så mycket som bad boys.

fredag 20 augusti 2010

torsdag 19 augusti 2010

undrar vad...



den etiska kommitén skulle säga om detta?
På bilden längst ner är det ett rullande fängelse....på bilden ovan visas det hur alla interner knosats in på varandra.

Det är alltså söta Gerardo som har lekt med lego med barnen..... om ni undrar....

Det verkar inte finnas någon ände.....

....på bra saker som händer nu! Idag ringde telefonen och jag fick ett nytt vikariat ett par veckor framåt. Riktigt roligt, nytt och utmanande! Börjar redan i morgon bitti klockan sju!

Snart kommer tjejerna från sitt "morfarmys", då ska jag ta med de ner på stan och shoppa kläder till skol och dagisstart!

Bra dagar!

Igår var en bra dag. Fick ett telefonsamtal igår och imorgon ska jag och provjobba på ett nytt ställe. Känns jätteroligt. Jag gillar verkligen att röra på mig och prova på olika sätt att arbeta.

Med posten fick jag också bonuscheckar från hm på 1050 kronor! Kunde inte kommit lägligare, blir nya kläder åt barnen inför skolstarten.
Detsutom har vi fått gratisbiljetter av pappa till astrid lindgrens värld hela familjen på lördag!

Mår faktiskt lite bättre nu igen, känns att allt är på väg åt rätt håll igen. Tack ni snälla som har skrivit och peppat. Ni är underbara och det betyder massor.
Jag har så kloka, fina läsare!

tisdag 17 augusti 2010

Bästa, bästa är tillbaka!


Apoteket har återinfört idomin läppbalsam!

Tjoooohoooo!!!!

Envisa Moa!


Har tjatat på Moa jättelänge. Att hon behöver gå till en frisör och klippa sig innan skolan börjar. Hon har ju så långt hår, och tjockt.
Moa har vägrat. Tjutit och svurit. Hävdat att tidigare frisörer har borstat så hårt att "de rycker av henne skallen"

Idag sa jag att det får vara nog. Håret måste klippas, traumatiserad av frisörer eller inte, ungen måste klippas. Jag kan inte skicka henne till skolan som "kusin it" i familjen adams. Jag avböjde också Moas eget förslag att jag skulle klippa henne.

Så, tid fick vi klockan tre. Moa blev väl omhändertagen, fick se på film under tiden hon blev klippt och fick samtidigt fika.
Det gjorde inget ont alls att borsta, kamma eller klippa.

Moa blev jättefin i håret och tyckte att med sådan lyxig ompyssling kunde hon minsann tänka sig att klippa sig minst en gång i månaden.

Traumatisering botad. Mamma nöjd, Moa nöjd.

måndag 16 augusti 2010

Okej då......

Jag skriver väl in mig på arbetsförmedlingen idag då...ifall att. Suck!

söndag 15 augusti 2010

Depression är en förrädisk sjukdom....

Depression är en förrädisk sjukdom. Som förstör hela ditt liv och dina relationer. Sakta bryter den ner dig. Den kommer smygande. Den äter sig in i dig tills hela ditt jag och all självaktning är borta.

Jag blev medicinerad för depression i november förra året. Då hade den legat latent länge. Säkert under minst ett år när jag tänker tillbaka.

Det började med att jag slutade intressera mig för saker. Saker jag brukade tycka om att göra, jag tappade lusten för det mesta. Nästa steg var oförklarlig plötslig viktnedgång, ganska mycket.

Jag förstod aldrig själv vad som hände med mig , trots att jag var mitt uppe i att ta min examen i psykiatri och visste ALLT om depressioner. Det är det som gör sjukdomen så förrädisk, du förstår inte att du drabbas, den smyger sig sakta på tills du tror att det är dig det är fel på och då är det försent.

Månaderna gick och i november hände en "olycka", någon i min närhet tog sitt liv och då rasade jag samman. Läkarna förklarade med att jag haft en depression som legat latent länge och utlöstes av en krisreaktion.

Jag brydde mig inte längre om något eller någon. Det låter hemskt, jag vet, men så var det. Jag brydde mig inte om min sambo, mina barn och allra minst om mig själv. Jag åt inte eller ens gick ur sängen.
Jag minns en av de värsta dagarna då jag bara klev upp en gång för att läsa posten. Det tog alla mina krafter och jag sov resten av dagen.
Av den här svartaste tiden har jag inte så mycket minne. Allt är borta.
Men en underbar läkare i min närhet som jag hade arbetsrelation till såg hur jag mådde och såg till att jag fick hjälp.

Jag har aldrig trott på "lyckopiller". Nu gör jag det. Det är inga lyckopiller, det är överlevnad.
Depression är förrädiskt och utplånar hela dig.
Den får dig att känna dig värdelös, att hela världen skulle ha det bättre utan dig. Den har detsutom förmågan att få dig att tro att du är skyldig till det mesta som händer runtomkring dig och lämnar dig ensam med bara en massa helt surrealistiska skuldkänslor. Men det förstår du inte förrän du "frisknar till"

Jag som aldrig ätit mediciner förut reagerade ganska starkt. Första veckan låg jag i princip och dreglade. Sedan någonstans, någon gång så vände det. En dag kunde jag faktiskt ta mig upp ur sängen, en tid senare VILLE jag gå ur sängen.
Ännu en tid senare började jag återgå till mitt vanliga glada jag.

För ett tag sen fick jag en fåfäng idé. Att jag mått bra så länge att jag minsann kunde sluta med medicinen. Detsutom fanns ytterligare en bakomliggande orsak som jag kommer berätta om en annan gång.

Jag tyckte att jag mått bra så länge att det var "vanliga mig". Kanske ville jag inte heller vara glad och känna mig som vanligt på grund av mediciner, utan för att jag ville jag.

Nu har jag insett att det var en mycket dum idé att sluta med medicinerna tvärt. Drygt två veckor senare är jag tillbaka på botten.
Enda skillnaden den här gången vara att jag var mer uppmärksam på signalerna. Eller kanske var det Chirre?
Jag borde inse att det är den förbannade depressionen som smyger sig över mig igen när jag inte längre har någon självkänsla kvar, återigen känner mig värdelös, i vägen, som en belastning. Bara vill dra täcket över huvudet och sova, gråter hela tiden, känner ett stort behov att vara ensam och att handla mjölk känns som att någon tvingar mig att springa ett helt maratonlopp, med piska bakom. För så känns allt. ALLT är jobbigt. Minsta pyttesak är en fysisk ansträngning.

Pratade med världens bästa läkare idag igen. Börjar med medicinerna ikväll igen. Nu är jag under isen igen. Men jag vet att det snart vänder.

Så... antidepressiva är inga "lyckopiller". De är helt enkelt bara överlevnad fram tills sjukdomen läker ut av sig själv, för det gör den, förr eller senare. För mig har den varit överlevnad.
Man kan aldrig veta om man drabbas. Det kan hända vem som helst. Jag som alltid älskat livet kunde en dag inte ta mig ur sängen och ville bara dö. Varje dag.

Nu vet jag, att jag behöver mina mediciner ett tag till. Det är inte läkt än. Men någonstans inom mig hade jag en fåfäng känsla av att jag inte bara ville vara glad och känna livslust tack vare mediciner, för mig är det som att inte kunna andas utan respirator.

Nu får jag andas med respirator och känna livslust med hjälp av mediciner ett tag till. Den här gången ska jag låta den läka ut helt innan jag slutar. Jag är ingen supermänniska, jag inser det nu.

fredag 13 augusti 2010

Sista dagen på schema.

Idag var min sista dag på schema på avd 22. Trodde jag skulle känna mig lite bedrövad, men det gör jag inte. Dels för att jag vet att jag kommer fortsätta där på timmar och dels för att jag har flera andra ställen på gång. Kommer ha minst lika mycket jobb som tidigare, bara att jag nu igen kommer kunna bestämma lite själv.

Jag har aldrig, som många andra ogillat att vara timvikarie. Jag har alltid haft så många ställen att vara på samtidigt vilket har inneburit att jag tjänat mera pengar på att vara timvikarie än att vara anställd på heltid.

Detsutom gillar jag min frihet. Känslan av att själv få bestämma. Jag vill alltid ha en bit av min rastlösa frihet kvar.

Sen råkar jag veta att det inte dröjer länge innan det blir ett schema igen, men kanske på någon annan avdelning.

Nu ska jag ta det chill ett tag... Det är jag värd. Ska börja med två veckor föräldraledigt!

onsdag 11 augusti 2010

Mina fina vän!


Min fina vän och jag inför fredagens personalfest! Jag är så glad att du finns! Du är underbar <3

Själv är bäste dräng!

Retade nästan ihjäl mig idag då vårat projekt fortfarande var långt ifrån klart. Stöket får det att koka inombordsbord på mig. Fånigt, jag vet. Men jag blev lovad att det inte bara skulle stå still.

Själv är bäste dräng så efter jobbet tog jag tag i det sista. Släpade upp ett skrivbord på övervåningen (fick lite hjälp av tjejerna och allt går om man vill) skruvade ner sänglampor och skåp och skruvade upp de igen i vårat nya sovrum. Bytte gardiner.

Efteråt var jag sur. Trött och arg. Lite martyriskt jag vet, och töntigt, ingen tvingade mig.

När han kommer hem ska jag pussa på honom. Och hoppas att tycker jag är lite duktig som fixat allt själv.

tisdag 10 augusti 2010

Projekt!


Gårdagens familjeprojekt var bullbak. hallonbullar. Supergoda!
Familjens flerdagarsprojekt är just nu rumbyten. Ångrar alltid när jag börjar med något sånt att jag satte igång. Nu går jag och retar mig på stöket, men när det är färdigt kommer jag vara nöjd.

Igårkväll var vi hos pappa och firade farmor på födelsedagen. Det är så himla mysigt med alla syskon och numera alla syskonbarn. Även kusiner och kusinbarn var där igår. Stor familj är faktiskt underbart.

jag fick en present av min pappa igår, en riktigt fin som jag blev jätteglad för! Jag ska visa resultat av den sen.

Nu ska jag snart gå och jobba, lämna stöket, irritera mig över att det kommer vara stökigt när jag kommer hem.

Ska försöka älska de jättemycket istället, låtsas att jag är blind. ibland funkar det, ibland inte.

söndag 8 augusti 2010

mysdag!


Tjejerna och jag har haft en mysdag. De har spelat teater för mig, vi har handlat, stekt pannkakor, lagat mat tillsammans och varit på bio. Novalie slog alla rekord idag och somnade redan efter 2 minuter och vaknade när filmen var slut.

Nu är det myskväll med cheesecake =D

kloka, fina Moa!


Igår kväll låg vi i Moas säng och pratade jättelänge, Moa och jag. Hon är så klok och har det största hjärtat på denna jord. Jag är så stolt över henne!

Jag säger till henne att hon är så klok och fin, Hon ler och svarar att hon inte alltid är så klok på matte.
Jag svarar henne att man inte behöver vara bra på allt, att hon är klok i hjärtat.

Moa ler och säger: "jag vet, och det är väl det som är viktigast"

Det är viktigast. Jag är så mammastolt över min fina dotter som vuxit upp till en så klok person. Men lite rädd och skraj blir jag när hon börjar prata om mens med mig.
Hon har blivit så stor nu. Stor och klok och fin. Jag gråter några stolthetstårar innan jag somnar.

lördag 7 augusti 2010

ordningen återställd!


Nu är tjejerna hemma igen! hjärtat varmt och fullt!

En familj är väl alltid en familj?

Vi är en familj. Jag, min sambo, mina två döttrar, hans son och våran hund. Oavsett vad andra tycker så är vi en familj.

Vi är två vuxna människor med varsitt förflutet som har valt att bygga en framtid tillsammans.
Jag är glad över det beslutet.
Jag är glad att jag har hittat någon som han.
Hela tiden växer han i mina ögon.

Det har inte varit lätt. Att skapa en familj på nytt. En ny familj.
Men vi har verkligen försökt, vi har lagt alla våra inre resurser och slagit knut på oss själva. Vi har kämpat för att alla ska känna sig trygga,välkomna och älskade hos oss. Vi har kämpat tillsammans. Men det tar tid.... för alla att hitta sina nya roller. Vi har skrattat, gråtit, tröstat och bråkat på hela resan. Men vi har gjort det tillsammans.
Vi har värjt oss mot andra som tycker vi har gjort fel. Vi har varit skurkarna. The bad guys. De som lämnat sina familjer.
De som förstört familjeidyllen.
De som saboterat alla framtida julaftonar, födelsedagar och skolavslutningar.

Men är man en dålig människa för att man blir kär i någon annan än den man delar svenssonidyllen och trädgårdslandet med?
Är man en dålig människa för att man inte längre är något mer än bara just mamma och pappa tillsammans med den man lever med?
Är man en dålig människa för att känslorna tar slut?

Kan man välja sina känslor? Ska man bara bita ihop och förtränga att man inte längre älskar den som man vaknar med, handlar mat med, betalar räkningar med tills bubblan spricker och skvätter ut gift i hela den fina villan i familjvaniljs villaidyll?

Är man en dålig människa och sämre förälder för att man träffar någon som får hela ens värld att lysa upp, som får en att tycka att livet är underbart?

Stackars barn. Kommer säker att bli störda på något vis. Kommer få gå i hundratals terapitimmar för att någonsin bli normala. Men vet ni vad?
Det har inte varit lätt för mig heller.
Det är lika jobbigt att lämna någon som att bli lämnad.

Är man snällare om man stannar kvar utan att älska? Mot vem? mot sig själv? mot barnen? Mot den som annars riskerar att bli lämnad?

Är man en bättre människa om man går runt och låtsas?

Jag är säker på att mina barn kommer växa upp till fina människor. De har föräldrar som älskar de och som alltid sätter de i första rummet. Även om de inte bor tillsammans.
Jag är säker på att de kommer bli underbara kärleksfulla personer.

Vi är iallfall en familj nu. Oavsett vad andra tycker. En ihoplimmad familj, men inte mindre kärleksfull.

fredag 6 augusti 2010

Sötaste Novalie!

Novalie och hennes pappa hade varit hos hennes farmor. Då kom grannen in med en gös.

Novalie säger: " oj farmor, den pirayan måste jag få smaka"

När hjärtat är fullt!

Hjärtat är fullt av kärlek, men hela världen lite upp och ner.....

Underbara fina du, vad vore jag utan dig?

torsdag 5 augusti 2010

Tänkvärt....


Before you judge someone, walk a mile in their shoes. When you´re done , you´re a mile away and you have their shoes.

onsdag 4 augusti 2010

Ostorgie

Det blev en pizzakväll på stan efter jobbet med fyra arbetskamrater. Kul som tusan och gott som fasen.

Min pizza var en hel ostorgie vilket passar en ostälskare som mig utmärkt.

Saknar....


Saknar mina prinsessor nu så det värker i hjärtat. Längtar efter att krama de, busa med de, baka åt de, säga godnatt, lukta i deras hår, höra deras skratt. På lördag kommer de hem. Snart är vi tillbaka i vanliga rutiner igen, skola och dagis och barnen hemma. Längtar efter den vanliga verkligheten!

måndag 2 augusti 2010

Förresten......

....så har jag rakat mitt högra ben också idag. Så nu är jag jämnlen!

No more blonde!

Nu har jag varit hos frisören. Har övergett de blondas riksförbund och blivit brunett. Det blev bra. Skitbra faktiskt!

Ska slänga ut en bild imorgon. Nu är jag bara trött, ska pimpla lite rödvin och har övertalat min älskling att se SATC 2 med mig. Imorgon är vi lediga, båda två. Vi har jobbat hela helgen så nu är det helg för oss alla ni som läser och höjer på ögonbrynen åt att vi dricker rödvin en måndag. Jobbar man i vården så är helgerna flytande.... Så det så!

med alla dina fel och brister!

Min underbara sambo sa när han hade läst mitt inlägg om min PMS och hans tålamod, att det inte bara är han som har tålamod, utan även jag. Att han också kan vara ganska krävande att leva med.



Så är det. Jag har mina fel och brister, han har sina. Vissa säger att de älskar sina respektive TROTS deras fel och brister. Jag älskar min sambo FÖR att han har fel och brister. Ingen av oss är i närheten av att vara perfekta och jag är så glad för det.


I mitt tidigare förhållande, med min dåvarande man var det bara jag som hade fel och brister. Det var säkert inte så i verkligheten, men det kändes så. Hela tiden.

Micke är en sån där person som aldrig blir arg. Som har hur mycket tålamod som helst, som aldrig tycker att det blir för mycket barn i huset, som inte gärna sätter gränser, som aldrig gnäller när klockan ringer på morgonen, som alltid fixar allt utan minsta lilla suck. Missförstå mig rätt. jag tycker om Micke, som en vän. Han är en av mina bästa vänner. Men hans helyllepersonlighet gjorde att jag själv sakta bröts ner. Det var inte hans fel, bara mitt. Det var mina känslor och min upplevelse. Det var jag själv som skapade alla höga perfektionsförväntningar på mig själv. Det var de som gjorde att jag tappade bort den jag är.



Jag har många dåliga sidor, men jag är medveten om de. Bara att tillsammans med någon som aldrig har något annat sinnesläge än neutral, aldrig jätteglad, aldrig jättearg utan bara neutral så framstår jag som en känslomässig galning.



Jag ÄR en känslomänniska. Säkert alldeles för mycket för mitt eget bästa. Är jag glad så är jag jätteglad, är jag arg så kan det mycket väl ryka en annan sak som står i vägen, är jag ledsen så gråter jag floder.



Därför är det så skönt nu. Att leva med någon som HAR dåliga sidor, som inte är världens helyllesvärmorsdröm. inte bara för att jag framstår som någorlunda normal utan för att jag för första gången med någon annan känner att jag kan vara mig själv. Fullt ut. Jag går inte längre och jämför mig själv med den jag delar mitt liv med och känner mig som en sämre människa. Jag känner mig jämställd. Levande. Som en människa som får vara arg, glad eller ledsen. När jag vill. Utan att det skadar någon av oss. Jag får vara galen och känslosam, han älskar mig ändå. Jag får också vara den som lugnar när han är arg, tröstar när han är ledsen och skrattar med honom när han är glad.



Ingen av oss är perfekta. Vårat liv är inte perfekt. Vi har inget helyllesvenssonfasad komplex. vi skiter i att städa ibland, vi stryker aldrig ett enda klädesplagg, ibland när inga barn är hemma äter vi chips till frukost. Ibland ligger vi en hel dag i soffan och tittar på film och bara kramas, trots att tusen saker egentligen borde göras. men för vem?



Nej, min älskade. Jag älskar inte dig TROTS dina fel och brister. Jag älskar dig just för att du har de, för att de gör dig till dig. För att det alltid känns som om vi är fulla av liv tillsammans. Jag vill fortsätta leva vårat ickeperfekta, temperamentsfulla men väldigt kärleksfulla liv i all evighet.

Frisörtid

Idag ska jag till frisören. Känns alltid som om jag ska genomgå en slags reinkarnation när jag ska dit. En pånyttfödelse med förhoppningar att hela världen ska bli lite ljusare bara topparna klipps och håret färgas lite.

Detsutom tror jag det är bra om någon annan övertar ansvaret för mitt utseende ett tag. Igår glömde jag raka hela högra benet.....

Om jag nu bara kunde komma ihåg vilken tid jag ska vara hos frisören...... eller ens hitta lappen jag skrev upp tiden på!

söndag 1 augusti 2010

klosterlöften

På jobbet satt vi i dagrummet och slökollade på tv. Det var en dokumentär om en djupt religös svensk familj. Det hade åtta barn. En av deras döttrar skulle direkt efter studenten bli nunna. Bosätta sig i kloster. For all eternity.

Familjen filmades under flera års tid. Dottern bosatte sig i kloster. Den strängaste klosterorden i Sverige där kvinnor sedan 1200-talet har tjänat under Gud för att få en bättre värld.

Har de inte rapporterat till varandra på 800 år? Jag menar världen har ju knappast blivit bättre, snarare sämre. kanske dags att inse att det inte funkar?

Flickan i fråga hade en prövotid på fem år, sedan skulle hon avlägga klosterlöftena. Jag skulle inte stå ut i en halvtimme. Jag verkligen ogillar att vara ensam. Jag har alltid haft svårt att ens vara singel. Jag har ett stort behov av att få älska någon annan och att bli älskad. Har ett lika stort behov av närhet till en annan människa.

Vilket tråkigt liv de måste ha. Undrar egentligen vad en nunna skulle skriva på facebook statusuppdateringen?


Ber till Gud


Ber till Gud igen


Fick idag en extra tjock skiva klosterost


Råkade ta en för stor klunk av nattvardsvinet, blir troligen straffad.


Ber.....


Väntar fortfarande på Arn (hahhahahahahaa)

tusen änglars tålamod!

ibland tänker jag att det är ett under att jag (faktiskt flera gånger) lyckats behålla en man i mitt liv i mer än en månad. Jag har lyckats behålla i flera i åratal. Troligtvis har de stort tålamod. Troligtvis har de gått på stormarknaden innan och febrilt letat bland tålamodshyllorna och köpt flera förpackningar. I allafall Chirre.

Jag är säker på att om jag bara skulle orka städa eller ens titta igenom lådor/skåp/garderober hemma hos oss så skulle jag hitta en årsförbrukning av tålamodsförpackningar. Antagligen i intravenös eller injektionsform efter som det är snabbverkande.

Det blir bara värre med åren. Aldrig bättre, bara värre. Min PMS alltså. Folk som säger till någon som är lite småsur: "Va, fan har du PMS eller" vet inte vad de snackar om. Jag vet vad PMS innebär. Jag är en PMS kossa av högsta rang. Det är synd om dem omkring mig den perioden. Men framför allt är det synd om mig.

Det är jobbigt. Det är faktiskt hemskt. Fruktansvärt. Inte nog med att jag samlar på mig vätska överallt (framförallt på magen) så jag svullnar och ser GRAVID ut. (när någon detsutom påpekar det vill jag hänga mig, förlåt Rickard för all skäll du fick. Det ser faktiskt ut så jag vet, men min dödainstinkt väcks ofantligt lätt vid påpekande) Jag går detsutom upp minst tre kilo i vikt. Jag väger mig aldrig annars förutom då. Det är en slags sjuk, självnedvärderande tvångstanke att jag måste väga mig då, inse att jag väger mer än vanligt, bryter ihop, vill hoppa sönder vågen och krossa närmaste spegel, vilket jag aldrig gör eftersom jag alltid väger mig på jobbet. jag har ingen våg hemma som tur är. Istället för att få psykbryt går jag resten av dagen på jobbet och håller in magen så jag inte kan andas, håller ihop mig själv ännu mer än vad jag håller in magen och gråter floder när jag kommer hem. Bestämmer mig för att aldrig mera äta mer än nödvändigt för att överleva men är hungrig hela tiden och begår istället långsamt kolhydratsjälvmord. För jag lär mig ALDRIG. Varje månad samma sak. Det försvinner när mensen kommer. Men det går inte in i min hjärna.

Det här med att gråta. Jag gråter för allt då. Känslorna ligger liksom utanpå. Hjärtat hänger utanför.

Detsutom är jag arg. Jag stör mig på allt och alla. Det känns som om alla runtomkring mig har attitydproblem.

Jag borde verkligen få tillgång till en enslig stuga i en djup, mörk skog den här veckan. Då skulle jag orska minst skada. En stuga utan speglar eftersom jag tycker att jag ser vanskapt ut när jag ser mig i spegeln och då gråter jag för det. Lika bra att vara inlåst där en vecka. Som en lindring för resten av samhället.

Så funkar inte verkligheten. verkligheten är att jag hatar alla andra och mig själv. Gråter större delen av tiden (den tiden som jag inte är arg) Min snälla, snälla sambo tar en trippelinjektion av tålamod, överöser mig med kärlek, blir aldrig arg tillbaka, pussar på mig och säger att jag är världens finaste, låter mig sova på hans arm och bara är världens finaste.

Då känns allt lite lättare och jag är så glad för att han finns och är så underbar att jag börjar undra vad han gör ihop med mig och då gråter jag för det med.