Jag är upprörd och arg.
Jag vet att jag är det för det mesta numera men det varierar i olika grader.
Läkaren har ju sagt att det är mina antidepressiva som gör att jag mår dåligt.
Hon skulle skriva en remiss till min läkare och förorda för att jag ska byta medicin vilket givetvis gjorde mig orolig och jag ifrågasatte om nu är rätt tid att börja byta mediciner.
Hon spände ögonen i mig och sa: Så här kan du ju inte må!
Nej, tacka fan för det. Eftersom jag är trött på alla gissningar, spekulationer och känslan av att inte bli tagen på allvar så blir jag ju ledsen.
Läkaren frågar då om jag vill träffa deras psykolog.
Då blir jag arg på allvar och säger bestämt nej och försöker förklara att jag inte mår dåligt på DET sättet. Att jag ätit mina mediciner i över ett år och också mått bra hela tiden. Det här är något annat och har inte någonting med det att göra.
Läkaren frågar om jag vill bli sjukskriven och då säger jag bestämt nej igen.
Då frågar hon om jag bara blir ledsen av att gå hemma!
För helvete, vad är problemet? Vad är det som inte går in av det jag säger?
Får lust att visa min ilska men det gör jag inte.
Jag är vuxen och mogen så jag bloggar om det istället.
Väl ute ifrågasätter Chirre varför jag tackade nej till psykologen.
Han tycker att jag ofta är ledsen och skulle behöva det.
Klart som fan jag är ledsen när jag inte mått bra fysiskt på fem månader.
Klart jag är ledsen när jag känner mig snuvad på min sista graviditet.
Jag är ledsen för att jag inte orkar med det jag vill, för att jag tycker det är jobbigt att be om hjälp med saker, för att jag saknar mig själv och min energi.
INTE för att jag är deprimerad.
Men nu fan tar jag tag i det: Jag skärper till mig. För så gör man. Man skärper till sig........
2 kommentarer:
Tack för dina kloka ord, och visst är det som du skriver! Vet inte varför man ser på det så annorlunda. Tror det handlar om precis som du skriver, att det är väldigt tabubelagt. Hemskt egentligen. Tror också det är en sorts krisreaktion jag har fått efter ett väldigt tufft år.
Inte allt man kan påverka men sin egen inställning till livet kan man, så nu är det härifrån och framåt som gäller :)
Önskar dig en skön helg!
Kramar!
helt klart är det så att det enda vi egentligen har makten att styra över är vår egen inställning.
Inte alltid så lätt dock. det kräver en viss träning att ändra tankemönstret och särsklilt svårt är det om man hamnar i ett sk ekorrhjul.
Har du läst boken "att välja glädje" av kay polack? den är grym. Likadant "the secret"!
önskar dig all lycka till!
Kram
Skicka en kommentar