När jag jobbade i natt så satt vi och pratade mina arbetskamrater och jag. Av någon anledning kom vi in på PMS problem. Det är PMS dags igen och därav mitt mansförakt. Det hör liksom till.
Jag berättade om mina problem vid PMS, att jag är så jävla arg. Arg och känslig. Blir förbannad eller gråter för allt.
Sjuksköterskan berättade att man kan likställa riktigt svåra PMS problem vid en psykos ( no shit liksom) Att det till och med finns fall då kvinnor dödat under PMS.
Sedan frågade jag vad jag kan göra åt det och han föreslog att operera bort äggstockarna. Never gonna happend!
När de ifrågasatte varför och hur jag istället kan välja att må som jag gör ca 10 dagar i månaden så förklarade jag så pedagogiskt jag kunde för dessa utvecklingshämmade varelser att OM jag skulle göra en sån sak så skulle jag troligtvis få för mig att jag skulle vilja ha flera barn, vilket jag INTE vill, men det skulle bli en sån där " jag vill ha vad jag inte kan få" grej.
Då började de prata om hur mycket stryk kroppen tar av att föda barn och hur lätt hänt det är efter ett par ungar att drabbas av framfall. Sedan drog de skräckhistorier om kvinnor då hela skiten "rasat ner" och trillat ut och hur det visserligen fanns någon slags ring man får trycka tillbaka det med och hålla det på plats.
Så malde de på och hade alltså inte uppfattat att jag NU har PMS, så jag började grina. Sen skrattade jag för att jag tjöt för att jag vet att det är den fucking jävla PMS: en som gör mig så känslig, precis som vi suttit och pratat om.
Tur att jag grät och inte dödade!
2 kommentarer:
Hahaha... Du är för rolig du :) Dom tänkte aldrig på att du kanske hade det nu alltså?! Ja, vad säger man.. Män.... :D
ja, män! inte direkt kända för sin snabba uppmärksamhet ;)
Skicka en kommentar