Fredag!

Okej, fredag då. Jag har jobbat ett kvällspass. Kul att få jobba lite, verkligen. Jag gillar att jobba och jag gillar mitt jobb men just nu är det med blandade känslor jag går dit.

Dels det här vanliga dåliga mammasamvetet som alla som har barn känner igen. Dåligt samvete för att man faktiskt tycker att det är lite skönt att få komma hemifrån. Känna att man är med. Prata med vuxna människor. Dåligt samvete för att man tänker att det kanske blir störningar i anknytningen om mamma smiter iväg några timmar och jobbar. För vi mammor är väl oumbärliga?

När jag väl tänker att det är skitsnack, att hennes pappa är lika kapabel som jag att ta hand om henne, att hon troligtvis inte kommer få uppsöka psykolog eller få en psykiatrisk diagnos och försonas med mig själv för att jag vet allt det här egentligen och för att jag vet att jag tycker om att jobba och behöver komma ut lite i vanliga livet för att bara få vara jag för ett litet tag...

Då....

Då saknar jag bebisen så oerhört! Då skriker hela min kropp efter att få borra in min näsa i hennes mjuka nacke och få pussa på hennes gosiga kinder och blåsa på hennes knubbiga mage. Höra hennes underbara skratt och joller.

Då får jag en klump i halsen och vill springa hem!

Men det var skönt och roligt att få jobba,trots extrem lillyabstinens. Men när jag kom hem höll hon på att somna för natten och jag fick inget bebisgos. Imorgon ska jobba igen. Återigen med blandade känslor. Sen ska jag pussa på Lilly hela kvällen! Krama henne och säga en miljon gånger att mamma älskar henne.

Nu får jag en klump i halsen igen, för mina stortjejer spenderar några dagar hos sin farmor och farfar innan sommarlovet är slut. De vill vara där, de vill vara på plats när deras pappa kommer hem efter en månad i Australien. Klart att de vill! Men nu tänker jag på att de kommer vara borta i en vecka minst och hur tomt och tyst det är utan de. Hur mycket jag älskar de och hur stolt jag är över mina fina, stora underbara flickor. Sen försöker jag döva att det gör lite ont med tankarna på det enda rätta när man har barn och inte lever tillsammans: föräldrar har aldrig rätt till sina barn. BARNEN HAR RÄTT TILL SINA FÖRÄLDRAR!

Vi får aldrig glömma det!