Dags att tagga ner...

Jag ska alltid vara så bra. Duktig vill jag vara.

 Fixa allting

orka allting

göra allting

och samtidigt vara en superduper bra mamma och världens bästa flickvän.

Jag ställer så enormt höga krav på mig själv och tar alltid på mig alldeles för mycket att göra.

Idag kände jag att det är dags att tagga ner.
Nu har jag varit trött, slut, sliten, stressad och irriterad alldeles för länge.

Jag har tydligen lyckats förtränga att min kropp varit utsatt för stora påfrestningar de senaste månaderna.
Att flera gånger dagligen kräkas upp allt man äter tar stryk på kroppen. Tydligen tar det tid att återhämta sig.

Ändå har jag försökt att gå emot mig själv.

Jag ville så gärna att det här skulle vara en "supergraviditet". Jag hade en föreställning om (efter två tidigare riktigt jobbiga graviditeter) att denna gång skulle det bli så mysigt. Att jag skulle må så bra, ta hand om mig själv, orka träna så jag var i form för förlossningen och vara världens bästa gravida mamma och sambo.

Sen blir jag så jävla ledsen när det inte blir som jag har tänkt. Då försöker jag pressa mig själv ännu mera vilket givetvis resulterar i att jag blir superstressad och har ett dåligt samvete för att jag aldrig levde upp till min uppmålade idyll.


Senaste två veckorna har jag inte mått bra. jag har varit extremt trött, haft fruktansvärd spränghuvudvärk och mycket sammandragningar. Jag borde lyssnat på min kropp tidigare.

Idag bestämde jag mig för att lägga ner alla krav.
Jag bestämde mig för att inte jobba extra. Jag menar, en heltid räcker faktiskt.
Det svåra är att väl säga ifrån sig saker.
När man väl gjort det så lättar allt.

Nu ska jag sluta orka allt. För det gör jag inte.

Som nynertaggad mamma har jag alltså köpt allt fikabröd till Novalies födelsedag imorgon, jag har inte bakat något alls...och vet ni vad?
Troligtvis kommer hon inte behöva gå i terapi för det om några år.