tisdag 9 november 2010

Hur fan orkar ni?

Jag läser en hel del av andras bloggar. Just nu har det blivit så att jag mest läser mammabloggar.
De festa av de har ganska nyligen fått sina små knyten och en enda sak är genomgående för de allihopa.

BANTNING BANTNING BANTNING

Så här fort går jag ner, bilder på vågen varje vecka, shaker istället för mat, kolhydratsförbud, ångest över godisätande, viktigheten i att snabbt som fan bli så smal och deffad som möjligt, bilder på platta magar fem månader efter förlossningen.

Jag blir så fucking jävla stressad....

...och trött....

...och arg....

...och pyttelite avundsjuk.

För jag vet att jag aldrig kommer palla.
Jag vet att jag gnäller för jäkla mycket över att jag går upp så mycket i vikt just nu. Men jag vet, med erfarenhet av två tidigare graviditeter att när min bebis kommer så skiter jag fullständigt i vikten. Jag har fullt upp med babylycka, ligga och lukta på mitt underverk, bry mig om de andra barnen, försöka få någon slags sömn osv osv.

Jag har heller aldrig haft några problem att bli av med mina kilo. Med Novalie gick jag upp över 30 kilo och med handen på hjärtat ansträngde jag mig inte särskilt för att bli av med de.
Det hände ändå. Inte på fyra, fem månader men alla kilona försvann.
Detsutom tycker jag om att äta.
Jag tycker det tillhör livets goda. Framförallt som småbarnsförälder så är god mat en väl förunnad vardagslyx.

Jag har aldrig i hela mitt liv klarat av att banta.
Det har hänt att jag försökt.
Jag grät efter två dagar.
Men jag har aldrig haft problem med vikten.

Jag lovar att skona er från viktångest när våran bebis kommer.
Om jag i svaga ögonblick blir allt för påverkad och svag så säg åt mig för helvete.

Nej, jag efterlyser lite mer sanningar.
Lite mera äkta vara.
Vad hände med allt det vanliga?

Får ingen längre bristningar på magen efter en graviditet. Sover alla helt plötsligt hela nätter och ser så där jävla fräscha ut direkt från bb?
Är alla sådär sockersött gulliga och älskar varandra dygnet runt? Jag blir lite mörkrädd.

Vi har tre barn hemma och en fjärde påväg. Vi sover skitilla emellanåt och är just nu periodvis sönderstressade.
Vi älskar varandra men fan inte jämnt. Ibland avskyr jag min andra hälft som pesten och han tycker emellanåt att jag är en riktig pain in the ass så det står ungefär 1-1 där.

Nej, hörrni. Ni behöver mig. Ni behöver sanningen. Jag är inte så jävla pretto.

Det behöver inte ni heller vara. Jag gillar er ändå.

4 kommentarer:

Caroline sa...

Gillar verkligen ditt sätt att skriva, du sätter liksom ord på det. Tycker allmänt att hela blogg-världen förskönar verkligheten, eller är livet alltid så där rosa fyllt med fikor, stort umgäng, fina middagar, fantastiska män osv ....eller e jag bara biter....hahaha!

Ha en bra dag!

Lina sa...

Tack Caroline! roligt att höra!

Skönt att någon mer är trött på allt förskönande.
Tror inte alls att du är bitter, det är inte jag heller, på något sätt. jag väljer bara hellre att ha fötterna kvar på jorden!

Ha det bäst!

Yohanna sa...

vilken tur att du finns måste jag säga! du med ditt skrivande får mig att skratta här hemma vill jag lova!
du e grym!
min vardag är perfekt just nu, utfrån skrivande stund, det är rätt häftigt!
tar man vara på nuet så blir det mesta bra! jaja du vet va ja menar!

Lina sa...

Härligt Yohanna! skönt att höra att allt är bra! Kul att höra att jag roar =)
Ska bli kul att ses snart =)

Ta hand om er!