tusen änglars tålamod!

ibland tänker jag att det är ett under att jag (faktiskt flera gånger) lyckats behålla en man i mitt liv i mer än en månad. Jag har lyckats behålla i flera i åratal. Troligtvis har de stort tålamod. Troligtvis har de gått på stormarknaden innan och febrilt letat bland tålamodshyllorna och köpt flera förpackningar. I allafall Chirre.

Jag är säker på att om jag bara skulle orka städa eller ens titta igenom lådor/skåp/garderober hemma hos oss så skulle jag hitta en årsförbrukning av tålamodsförpackningar. Antagligen i intravenös eller injektionsform efter som det är snabbverkande.

Det blir bara värre med åren. Aldrig bättre, bara värre. Min PMS alltså. Folk som säger till någon som är lite småsur: "Va, fan har du PMS eller" vet inte vad de snackar om. Jag vet vad PMS innebär. Jag är en PMS kossa av högsta rang. Det är synd om dem omkring mig den perioden. Men framför allt är det synd om mig.

Det är jobbigt. Det är faktiskt hemskt. Fruktansvärt. Inte nog med att jag samlar på mig vätska överallt (framförallt på magen) så jag svullnar och ser GRAVID ut. (när någon detsutom påpekar det vill jag hänga mig, förlåt Rickard för all skäll du fick. Det ser faktiskt ut så jag vet, men min dödainstinkt väcks ofantligt lätt vid påpekande) Jag går detsutom upp minst tre kilo i vikt. Jag väger mig aldrig annars förutom då. Det är en slags sjuk, självnedvärderande tvångstanke att jag måste väga mig då, inse att jag väger mer än vanligt, bryter ihop, vill hoppa sönder vågen och krossa närmaste spegel, vilket jag aldrig gör eftersom jag alltid väger mig på jobbet. jag har ingen våg hemma som tur är. Istället för att få psykbryt går jag resten av dagen på jobbet och håller in magen så jag inte kan andas, håller ihop mig själv ännu mer än vad jag håller in magen och gråter floder när jag kommer hem. Bestämmer mig för att aldrig mera äta mer än nödvändigt för att överleva men är hungrig hela tiden och begår istället långsamt kolhydratsjälvmord. För jag lär mig ALDRIG. Varje månad samma sak. Det försvinner när mensen kommer. Men det går inte in i min hjärna.

Det här med att gråta. Jag gråter för allt då. Känslorna ligger liksom utanpå. Hjärtat hänger utanför.

Detsutom är jag arg. Jag stör mig på allt och alla. Det känns som om alla runtomkring mig har attitydproblem.

Jag borde verkligen få tillgång till en enslig stuga i en djup, mörk skog den här veckan. Då skulle jag orska minst skada. En stuga utan speglar eftersom jag tycker att jag ser vanskapt ut när jag ser mig i spegeln och då gråter jag för det. Lika bra att vara inlåst där en vecka. Som en lindring för resten av samhället.

Så funkar inte verkligheten. verkligheten är att jag hatar alla andra och mig själv. Gråter större delen av tiden (den tiden som jag inte är arg) Min snälla, snälla sambo tar en trippelinjektion av tålamod, överöser mig med kärlek, blir aldrig arg tillbaka, pussar på mig och säger att jag är världens finaste, låter mig sova på hans arm och bara är världens finaste.

Då känns allt lite lättare och jag är så glad för att han finns och är så underbar att jag börjar undra vad han gör ihop med mig och då gråter jag för det med.