En familj är väl alltid en familj?

Vi är en familj. Jag, min sambo, mina två döttrar, hans son och våran hund. Oavsett vad andra tycker så är vi en familj.

Vi är två vuxna människor med varsitt förflutet som har valt att bygga en framtid tillsammans.
Jag är glad över det beslutet.
Jag är glad att jag har hittat någon som han.
Hela tiden växer han i mina ögon.

Det har inte varit lätt. Att skapa en familj på nytt. En ny familj.
Men vi har verkligen försökt, vi har lagt alla våra inre resurser och slagit knut på oss själva. Vi har kämpat för att alla ska känna sig trygga,välkomna och älskade hos oss. Vi har kämpat tillsammans. Men det tar tid.... för alla att hitta sina nya roller. Vi har skrattat, gråtit, tröstat och bråkat på hela resan. Men vi har gjort det tillsammans.
Vi har värjt oss mot andra som tycker vi har gjort fel. Vi har varit skurkarna. The bad guys. De som lämnat sina familjer.
De som förstört familjeidyllen.
De som saboterat alla framtida julaftonar, födelsedagar och skolavslutningar.

Men är man en dålig människa för att man blir kär i någon annan än den man delar svenssonidyllen och trädgårdslandet med?
Är man en dålig människa för att man inte längre är något mer än bara just mamma och pappa tillsammans med den man lever med?
Är man en dålig människa för att känslorna tar slut?

Kan man välja sina känslor? Ska man bara bita ihop och förtränga att man inte längre älskar den som man vaknar med, handlar mat med, betalar räkningar med tills bubblan spricker och skvätter ut gift i hela den fina villan i familjvaniljs villaidyll?

Är man en dålig människa och sämre förälder för att man träffar någon som får hela ens värld att lysa upp, som får en att tycka att livet är underbart?

Stackars barn. Kommer säker att bli störda på något vis. Kommer få gå i hundratals terapitimmar för att någonsin bli normala. Men vet ni vad?
Det har inte varit lätt för mig heller.
Det är lika jobbigt att lämna någon som att bli lämnad.

Är man snällare om man stannar kvar utan att älska? Mot vem? mot sig själv? mot barnen? Mot den som annars riskerar att bli lämnad?

Är man en bättre människa om man går runt och låtsas?

Jag är säker på att mina barn kommer växa upp till fina människor. De har föräldrar som älskar de och som alltid sätter de i första rummet. Även om de inte bor tillsammans.
Jag är säker på att de kommer bli underbara kärleksfulla personer.

Vi är iallfall en familj nu. Oavsett vad andra tycker. En ihoplimmad familj, men inte mindre kärleksfull.