med alla dina fel och brister!

Min underbara sambo sa när han hade läst mitt inlägg om min PMS och hans tålamod, att det inte bara är han som har tålamod, utan även jag. Att han också kan vara ganska krävande att leva med.

Så är det. Jag har mina fel och brister, han har sina. Vissa säger att de älskar sina respektive TROTS deras fel och brister. Jag älskar min sambo FÖR att han har fel och brister. Ingen av oss är i närheten av att vara perfekta och jag är så glad för det.


I mitt tidigare förhållande, med min dåvarande man var det bara jag som hade fel och brister. Det var säkert inte så i verkligheten, men det kändes så. Hela tiden.

Micke är en sån där person som aldrig blir arg. Som har hur mycket tålamod som helst, som aldrig tycker att det blir för mycket barn i huset, som inte gärna sätter gränser, som aldrig gnäller när klockan ringer på morgonen, som alltid fixar allt utan minsta lilla suck. Missförstå mig rätt. jag tycker om Micke, som en vän. Han är en av mina bästa vänner. Men hans helyllepersonlighet gjorde att jag själv sakta bröts ner. Det var inte hans fel, bara mitt. Det var mina känslor och min upplevelse. Det var jag själv som skapade alla höga perfektionsförväntningar på mig själv. Det var de som gjorde att jag tappade bort den jag är.



Jag har många dåliga sidor, men jag är medveten om de. Bara att tillsammans med någon som aldrig har något annat sinnesläge än neutral, aldrig jätteglad, aldrig jättearg utan bara neutral så framstår jag som en känslomässig galning.



Jag ÄR en känslomänniska. Säkert alldeles för mycket för mitt eget bästa. Är jag glad så är jag jätteglad, är jag arg så kan det mycket väl ryka en annan sak som står i vägen, är jag ledsen så gråter jag floder.



Därför är det så skönt nu. Att leva med någon som HAR dåliga sidor, som inte är världens helyllesvärmorsdröm. inte bara för att jag framstår som någorlunda normal utan för att jag för första gången med någon annan känner att jag kan vara mig själv. Fullt ut. Jag går inte längre och jämför mig själv med den jag delar mitt liv med och känner mig som en sämre människa. Jag känner mig jämställd. Levande. Som en människa som får vara arg, glad eller ledsen. När jag vill. Utan att det skadar någon av oss. Jag får vara galen och känslosam, han älskar mig ändå. Jag får också vara den som lugnar när han är arg, tröstar när han är ledsen och skrattar med honom när han är glad.



Ingen av oss är perfekta. Vårat liv är inte perfekt. Vi har inget helyllesvenssonfasad komplex. vi skiter i att städa ibland, vi stryker aldrig ett enda klädesplagg, ibland när inga barn är hemma äter vi chips till frukost. Ibland ligger vi en hel dag i soffan och tittar på film och bara kramas, trots att tusen saker egentligen borde göras. men för vem?



Nej, min älskade. Jag älskar inte dig TROTS dina fel och brister. Jag älskar dig just för att du har de, för att de gör dig till dig. För att det alltid känns som om vi är fulla av liv tillsammans. Jag vill fortsätta leva vårat ickeperfekta, temperamentsfulla men väldigt kärleksfulla liv i all evighet.