Depression är en förrädisk sjukdom....

Depression är en förrädisk sjukdom. Som förstör hela ditt liv och dina relationer. Sakta bryter den ner dig. Den kommer smygande. Den äter sig in i dig tills hela ditt jag och all självaktning är borta.

Jag blev medicinerad för depression i november förra året. Då hade den legat latent länge. Säkert under minst ett år när jag tänker tillbaka.

Det började med att jag slutade intressera mig för saker. Saker jag brukade tycka om att göra, jag tappade lusten för det mesta. Nästa steg var oförklarlig plötslig viktnedgång, ganska mycket.

Jag förstod aldrig själv vad som hände med mig , trots att jag var mitt uppe i att ta min examen i psykiatri och visste ALLT om depressioner. Det är det som gör sjukdomen så förrädisk, du förstår inte att du drabbas, den smyger sig sakta på tills du tror att det är dig det är fel på och då är det försent.

Månaderna gick och i november hände en "olycka", någon i min närhet tog sitt liv och då rasade jag samman. Läkarna förklarade med att jag haft en depression som legat latent länge och utlöstes av en krisreaktion.

Jag brydde mig inte längre om något eller någon. Det låter hemskt, jag vet, men så var det. Jag brydde mig inte om min sambo, mina barn och allra minst om mig själv. Jag åt inte eller ens gick ur sängen.
Jag minns en av de värsta dagarna då jag bara klev upp en gång för att läsa posten. Det tog alla mina krafter och jag sov resten av dagen.
Av den här svartaste tiden har jag inte så mycket minne. Allt är borta.
Men en underbar läkare i min närhet som jag hade arbetsrelation till såg hur jag mådde och såg till att jag fick hjälp.

Jag har aldrig trott på "lyckopiller". Nu gör jag det. Det är inga lyckopiller, det är överlevnad.
Depression är förrädiskt och utplånar hela dig.
Den får dig att känna dig värdelös, att hela världen skulle ha det bättre utan dig. Den har detsutom förmågan att få dig att tro att du är skyldig till det mesta som händer runtomkring dig och lämnar dig ensam med bara en massa helt surrealistiska skuldkänslor. Men det förstår du inte förrän du "frisknar till"

Jag som aldrig ätit mediciner förut reagerade ganska starkt. Första veckan låg jag i princip och dreglade. Sedan någonstans, någon gång så vände det. En dag kunde jag faktiskt ta mig upp ur sängen, en tid senare VILLE jag gå ur sängen.
Ännu en tid senare började jag återgå till mitt vanliga glada jag.

För ett tag sen fick jag en fåfäng idé. Att jag mått bra så länge att jag minsann kunde sluta med medicinen. Detsutom fanns ytterligare en bakomliggande orsak som jag kommer berätta om en annan gång.

Jag tyckte att jag mått bra så länge att det var "vanliga mig". Kanske ville jag inte heller vara glad och känna mig som vanligt på grund av mediciner, utan för att jag ville jag.

Nu har jag insett att det var en mycket dum idé att sluta med medicinerna tvärt. Drygt två veckor senare är jag tillbaka på botten.
Enda skillnaden den här gången vara att jag var mer uppmärksam på signalerna. Eller kanske var det Chirre?
Jag borde inse att det är den förbannade depressionen som smyger sig över mig igen när jag inte längre har någon självkänsla kvar, återigen känner mig värdelös, i vägen, som en belastning. Bara vill dra täcket över huvudet och sova, gråter hela tiden, känner ett stort behov att vara ensam och att handla mjölk känns som att någon tvingar mig att springa ett helt maratonlopp, med piska bakom. För så känns allt. ALLT är jobbigt. Minsta pyttesak är en fysisk ansträngning.

Pratade med världens bästa läkare idag igen. Börjar med medicinerna ikväll igen. Nu är jag under isen igen. Men jag vet att det snart vänder.

Så... antidepressiva är inga "lyckopiller". De är helt enkelt bara överlevnad fram tills sjukdomen läker ut av sig själv, för det gör den, förr eller senare. För mig har den varit överlevnad.
Man kan aldrig veta om man drabbas. Det kan hända vem som helst. Jag som alltid älskat livet kunde en dag inte ta mig ur sängen och ville bara dö. Varje dag.

Nu vet jag, att jag behöver mina mediciner ett tag till. Det är inte läkt än. Men någonstans inom mig hade jag en fåfäng känsla av att jag inte bara ville vara glad och känna livslust tack vare mediciner, för mig är det som att inte kunna andas utan respirator.

Nu får jag andas med respirator och känna livslust med hjälp av mediciner ett tag till. Den här gången ska jag låta den läka ut helt innan jag slutar. Jag är ingen supermänniska, jag inser det nu.